Vår bana ur en filosofisk betraktelse

Något som var vanligt förekommande under 70- och 80-talet var kassettbandet. Vad gjorde man när alla låtar på en LP, som man lånat av en kompis för att spela av, inte var bra och det blev 15 min över på bandet? Jo, man lade till någon extra låt från en annan skiva. När man skulle ordna en fest med musik som skulle falla de flesta danssugna i smaken, hur löste man detta? Jo, man skapade ett blandband.

Hur gör man med ett gäng modelljärnvägsentusiaster som bestämt sig för att bygga en bana tillsammans? Att tillfredställa dessa entusiasters förväntningar i en och samma bana kan inte bli annat än en, blandbana.

Växelström, likström, epoker, förebilder, digitala eller analoga, senaste teknologin eller hembyggen, alla har vi våra bevekelsegrunder för hur vi vill att modelljärnvägen ska vara. Den ska ju fungera som en metafor för något som vi vill ska ihågkommas från verkliga upplevelser. Första resan när vi var barn, synintryck av pampiga maskiner som etsats fast i våra sinnen, miljöer som lockade och som nu försvunnit. Eller där vi får utveckla talanger som vi önskar att vi hade fått ägna oss åt i ett annat sammanhang, tekniska, konstnärliga, m.fl.

Umeå Modelljärnvägsförening är som ett blandband, Märklin samsas med div. likströmsprodukter i en bana som slingrar sig runt i två rum. Uppdelat men ändå med sammanlänkade spår på några ställen. En gemensam station som via signalerna visar om det är växelström i spåren eller om enbart lok utan släpskor kan få grönt ljus in på stationen vore en önskan för vår del. Kanske de olika systemen en gång i framtiden kan enas likt mobiltelefontillverkarna till slut gjorde beträffande laddarna. Eller om Mac och PC var kompatibla. UMJF är för ett enande i vår verksamhet, vilket även visar sig  genom en blandning av svenska och tyska miljöer. Genom en djupdykning i den Umska järnvägshistorien har vi återskapat vissa miljöer från staden med omnejd, så medan stenkolet fraktas till sin slutdestination har det från kajen i Umeå passerat Öbacka, för att sedan göra uppehåll i Örnsköldsvik med ett förlupet lokstall från Umeå. Därefter passeras Stockholm Södras vita kakelväggar för att nästa gång göra ett uppehåll i Gimonäs innan Baden-Badens lokstation slutligen får bränsle till alla ångloken i det tyska 9-portars rundstall. 

De Bayerska ångloken rullas ut på skivan samtidigt som den svarta RC:n rusar runt i en oändlig slinga, och Hilding Carlsson-bussen står på sidan för att låta det snabba persontåget passera. Dubbla T 43:or kämpar med ett malmtåg och möter persontåget till Öbacka, idag med ett inlånat Sb 1310 från Skelleftebanan. B 1371 skramlar osedvanligt mycket just denna dag med sitt 5 vagnar långa persontåg medan G5:an smyger fram med ett kort godståg i kroken. Vid Umeås stora godsmagasin står Gbl vagnarna klara för att med en Ub växlas samman till det dagliga tåget söderut. Ma, Du, och Hg, spelar sten sax och påse om vems tur det är att utföra denna tjänst. Vid Sollefteå stationshus står B5:or på städspåret för att senare kopplas samman med D 109 till Baden-Baden-expressen.

Sceneriet har lika många varianter som vi är medlemmar. Det är så vi skapar liv i vår bana och i varje detalj som tillförs i byggprocessen så blir bilden tydligare. När väl plastfiguren är fastlimmad vid hållplatsen kommer den i sitt sammanhang. Klareraren i Gullbäck heter Hilda Karlsson och hennes man, Sven står vid spisen och lagar lammgryta till middag. Detta är säkert inte den bild som Lennart, som skapat modellen, hade just då, men för någon annan är sammanhanget glasklart. Rolf växlar vagnarna vid hamnen och glada minnen från växlingen i Stockholm dyker upp då vagnarna gled omkring på isiga spår och inte alltid hamnade där det var tänkt.  Anders modellerar bergmassiv utifrån minnesbilderna han har sedan sin tid som bergsklättrare… Eller hur var det nu??? Bergsklättrare! Var Anders verklig eller har det skett en förskjutning av verkligheten.

Tryggve Lundberg